Mitt intresse för språk har jag skrivit om i ett antal av de tidigare inläggen så det känner ni till. Under min tid på gymnasiet var det kanske inte så konstigt att jag studerade humanistisk linje. Jag studerade språk och jag trivdes mycket bra med det. Jag valde utöver engelska att studera franska, tyska och spanska. Det fanns i och för sig på den tiden inte så mycket mer att välja på. Av de språk som jag studerade fann jag spanskan som det mest intressanta språket. Jag kan tyvärr inte riktigt förklara varför men det var bara något som passade mig. Det gick bra för mig också och naturligtvis blir man mer motiverad då. Tyvärr så fortsatte jag inte med spanskan efter min gymnasietid vilket gjorde att väldigt mycket av det som jag hade lärt mig föll i glömska och nu vill jag verkligen ta tag i det igen och jag hoppas att jag ska göra det.

För några helger sedan skulle vi åka och hälsa på min sambos familj som bor en bit ifrån oss i en annan stad. Med oss i bilen åkte en kille som arbetar tillsammans med min sambo och som jag inte känner speciellt väl. Vi började prata om många olika saker och kom bland annat in på att han hade bott i ett land i Asien tills han var cirka tolv år gammal vilket jag naturligtvis tyckte var mycket intressant, Vi började prata om språket i det landet och språkdiskussionerna fortsatte. Efter ett tag kom vi in på att han kunde prata japanska och gissa om jag blev imponerad. Det är inte varje dag man träffar någon som pratar japanska. Det var mycket intressant att prata med honom om det och han förklarade mycket för mig om det japanska språket som jag inte kunde och inte kände till sedan tidigare.

De som läser svenska för andraspråksundervisning arbetar allt som oftast i skolor och undervisar barn, ungdomar eller vuxna som inte har svenska som modersmål i svenska. Jag själv arbetar på Sfi. Sfi är en förkortning och betyder svenska för invandrare. Det är en kurs för vuxna invandrare och flyktingar som flyttar till Sverige och som har ett annat modersmål än svenska. Kursen är gratis och man går den olika länge beroende på hur lång tid det tar för var och en att lära sig svenska. Det finns naturligtvis begränsningar och ramar på hur snabbt man borde klara den här kursen men det varierar mycket på grund av att vi har elever med olika skolbakgrund från sina hemländer. Man kan säga att vi har elever som är analfabeter och sedan har vi också elever som är mycket högutbildade och som kanske pratar flera språk flytande. Det säger ju sig självt att dessa skillnader påverkar hur lång tid det tar för olika personer att lära sig ett nytt språk.

Jag är som jag skrev i det förra inlägget utbildad gymnasielärare i svenska. Under min utbildning läste jag några extra kurser på kvällstid och en av dessa kurser var också i svenska men svenska för andraspråksundervisning. Ett mycket intressant ämne som många tyvärr ofta förknippar med den ”vanliga” kursen i svenska som man kan studera på högskolor eller universitet. Men det är inte samma. Naturligtvis finns det en del likheter men det finns betydligt fler skillnader. De största skillnaderna är att man när man studerar svenska för andraspråksundervisning går in mer detaljerat på varför saker och ting förhåller sig på ett visst sätt i språket eller inte. Det är detaljer som man inte behöver gå in på när man läser den ”vanliga” kursen i svenska eftersom man då antar att alla där pratar och kan språket och eftersom målgruppen man ska undervisa eller syftet med att man läser den kursen ser helt olika ut.

Jag arbetar nu som lärare i svenska vilket kan tyckas vara mycket komiskt och i allra högsta grad ovanligt då svenska inte är mitt modersmål. Många gånger har jag fått både positiva och negativa reaktioner på det. Vissa tycker att det är fantastiskt att man kan lära sig ett främmande språk så pass bra att man kan undervisa i det och andra är mer skeptiska och funderar kring om man verkligen kan lära sig ett främmande språk så pass bra så att men kan undervisa i det. Men en sak är säker och det är att det sistnämnda faktiskt är möjligt och jag är ett bevis på det. Det gäller bara att man har intresset och viljan och naturligtvis är det möjligt. Dessutom får man på köpet en massa intressanta infallsvinklar som man inte alltid nödvändigtvis har om man undervisar i sitt modersmål vilket jags er som en stor fördel.

När jag i början av 90-talet kom till Sverige på grund av de då rådande oroligheterna i mitt land gällde det att jag skulle lära mig svenska. Detta var lättare sagt än gjort. Mitt största problem var att jag absolut inte ville bo här i Sverige vilket resulterade i mitt ointresse för detta språk. Jag bara såg ingen som helst anledning till att lära mig svenska. Men så småningom då detta hade lagt sig och då jag insåg att det för mig var omöjligt att återvända till mitt land insåg jag att jag måste lära mig svenska. När jag väl hade kommit fram till den insikten gick det ganska fort för mig att lära mig språket en processen och vägen dit var allt annat än lätt. Nästan i hela två år hade jag bott i Sverige utan att lära mig mer än några få ord svenska och någon enstaka fras.

Det som var en aning unikt med serbokroatiskan (eller kanske inte unikt men i alla fall lite annorlunda) var att man kunde skriva språket med två olika alfabet, antingen med det latinska alfabetet eller med det kyrilliska. Alla kunde skriva båda alfabeten och var och en fick välja hur och vilket alfabet man ville använda i olika sammanhang. Det spelade helt enkelt ingen roll vilket alfabet man valde att skriva eller läsa på eftersom alla ändå kunde det och det inte var några problem för någon att förstå.Alla barn fick lära sig båda alfabeten i skola och det krävdes att man upp till årskurs fyra i grundskolan skulle ha behärskat båda dessa alfabet, både i läsning och skrift. Fram tills dess var det bestämt att man i skolan skulle använda det ena alfabetet den ena veckan och det andra den andra veckan. Därefter, när man började årskurs fem fick man själv välja vilket av alfabeten man ville skriva.

I det förra inlägget förklarade jag att det som tidigare var Jugoslavien hade ett språk gemensamt, det språk som på den tiden hette serbokroatiska. Som ni kanske redan känner till började oroligheterna i före detta Jugoslavien i början av 90-talet och i och efter några år splittrades det som en gång var Jugoslavien in i ett flertal olika länder. Alla dessa nybildade läder fick nu en var sin egen huvudstad och naturligtvis ett eget språk också. Det var inte direkt så att dessa språk inte längre fanns utan man döpte om det som tidigare var serbokroatiska till det som nu är bosniska, serbiska och kroatiska. Skillnaden mellan dessa är endast dialektal och jag vill hävda att det är samma språk, precis som det var innan men med dialektala skillnader. Det som nu har hänt är att dessa dialektala skillnader nu har fått status som ett eget språk.

Jag är född och uppvuxen i före detta Jugoslavien och språket som talades där hette på den tiden serbokroatiska. Serbokroatiska var ett ämne i skolan precis som svenska är i Sverige. Jag minns ganska tydligt att detta redan från början var ett av mina absoluta favoritämnen. Jag var alltid uppmärksam och lyssnade mycket noga på vad lärare berättade och förklarade om språket. Och jag hade lätt för det kan jag minnas. Några av mina kompisar fick kämpa med att komma ihåg alla dessa regler som läraren pratade om men för mig var det aldrig några större svårigheter. Utan att över huvud taget behöva anstränga mig kom jag utan några som helst problem ihåg alla regler på hur man skulle skriva eller prata och varför man skulle göra på ett eller annat sätt. Detta är också ett exempel på att mitt intresse för språk började mycket tidigt.

Mitt intresse för språk började mycket tidigt och jag minns det väldigt tydligt. Jag kan inte ha varit mer än cirka fyra år gammal då jag började fundera på och reflektera kring språk. Jag minns en sak mycket tydligt som om det hände igår. Jag promenerade med min familj i min barndomsstad som på den tiden var en mycket attraktiv stad för turister. Det var sommar vilket innebär att det fans väldigt många turister. Vi gick över en bro, en bro som kallas för ”den gröna bron” då det passerade ett antal turister förbi oss. De pratade ett konstigt språk. De sade något som jag inte kunde förstå och min första tanke var: Hur kunde de förstå varandra? Var det så att de inte skulle förstå vad jag sade till dem om jag pratade mitt språk? För mig var detta ett mysterium och något som jag minns att jag länge grubblade på.